Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra afdelningen - 183. *Flyttfåglarna af E. Tegnér (IV) - 184. Fjällen efter E. G. Geijer (F)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ej jägaren hinner vår fredliga dal.
Där hålla gnldvingade älfvor sin bal.
Grönmantlade skogsfrun spatserar i kvällen,
och dvärgarne hamra sitt guld ini fjällen.
Men åter på bergen står Yindsvales son
och skakar de snöiga vingar med dån,
och hararna hvitna, och rönndrufvan glöder,
och tåget församlas. Mot söder, mot söder!’
Till grönskande ängar, till ljummande våg,
till skuggande palmer står åter vår håg.
Där hvila vi ut från den luftiga färden,
där längta vi åter till nordliga världen.
184. Fjällen.
Resande hafva liknat fjällen vid ett haf i högsta uppror,
hvars ofantliga vågor plötsligt stelnat. Täckta af is och en
bländande hvit snö kasta de vid klart väder en glänsande
blånad rundt omkring sig. Man ser öfver molnen i den blå
luften fjällspetsarna, hvilka återkasta solstrålarna från sina
glatta sidor. För ögat synas de hafva en omätlig höjd och
tyckas nå själfva himmeln. Ännu vid midnattsstunden
flamma deras snöiga toppar ofta af solens från synkretsen
flödande strålar, och denna så kallade isblink glänser som
eld mot de nedanför liggande dalarnas djupa skymning.
Då man längst norr nt nalkas fjällen, råkar man först
gränsen, där granen upphör att växa. Hon har redan förut
antagit ett ovanligt utseende. Fullsatt ända från marken
med svartaktiga kvistar och med liksom bränd topp ger
hon ett bedröfligt skådespel i de ödsliga skogarna.
Äker-bären hafva med detsamma upphört att mogna. Gäddan och
abborren försvinna ur sjöarna. Granens växtgräns är i
lappmarkerna vid pass ett tusen meter nedom gränsen för den
ständiga snön.
Ofvanför granens gränsområde återstår tallskogen men
ej reslig såsom vanligt utan med låg stam, grofva, vidt
utsträckta grenar, fordrande århundraden för att nå äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
