Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra afdelningen - 184. Fjällen efter E. G. Geijer (F)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en medelmåttig höjd. Kärren antaga ett högst ödsligt
utseende. Sik och harr saknas i vattnen. Blåbären komma
sällan till mognad. Högre går ej björnen. Kornet har
upphört att mogna, men små gårdar, hvilkas inbyggare lefva
af fiske och boskapsskötsel, finnas ända till åtta hundra
meter från snögränsen. Tallen upphör åtta hundra femtio
meter nedom denna gräns.
Björken utgör därefter ensam den låga skogen. Med en
kort, vresig stam och stela, knotiga grenar tyckes den sätta
sig till motvärn mot den häftiga fjällblåsten. Dess
ljusgröna, lifliga färg fägnar väl ännu ögat men är tillika ett
bevis på växtlighetens vanmakt. Snart blir denna skog så
låg, att man, uppstigen på en tufva, kan öfverse den hel
och hållen. Den glesnar allt mer och mer, och, då därigenom
solvärmen får obehindradt verka mot fjällsidorna, finner man
ofta på dem en stor ymnighet af fjällväxter. Torrare fält
höljas af renlafven. Yid sex hundra meter nedom snögränsen
upphör äfven den låga björkskogen.
Ofvanför björkskogens gräns finnes ej fisk i något vatten.
Rödingen är den sista. Alla berg, som hinna öfver den gräns,
där något träd kan växa, kallas egentligen fjäll. Ännu hundra
meter längre upp gå buskar, svartaktigt ris af dvärgbjörken;
hjortron mogna här men ej högre upp. Järfven eller filfrasen
besöker ännu dessa höga trakter. Så högt stiger Dalfjället vid
Transtrand. Därefter upphöra äfven alla buskar; backarna
täckas af mera bruna än gröna fjällörter; de enda bär, som
mogna, äro kråkbär. Högre än två hundra meter nedom
snögränsen sätter ej gärna lappen, dessa obygders vandrande
inbyggare, sina tält, ty äfven betet för renarna saknas.
Nu vidtager den ständiga snön, täckande marken först
i fläckar, mellan hvilka ur den bruna, svampaktiga jorden
glesa fjällörter ännu sticka upp. Äfven inom den jämnare
utbredda snögrunden ser man ett och annat stånd af sådana
skjuta upp i springorna af någon ur snön uppstickande klippa,
och ända till sextio meter ofvan snögränsen kunna några
lafvar bibehålla sitt arma lif. Men nu upphör också all
växtlighet. Snösparfven är den enda lefvande varelse, som
kommer så högt — näst den vetgiriga människan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
