Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje afdelningen - 196. *Vikingen af E. G. Geijer (IV) - 197. Bråvalla slag efter A. Fryxell (I)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag tjugo år fyllt; då kom ofärden snar,
och sjön han begär nu mitt blod.
Han känner det väl, han det förr druckit har,
där hetaste striden stod.
Det brinnande hjärta det klappar så fort;
det snart skall få svalka å kylig ort
uti hafvet.
Dock klagar jag ej mina dagars tal,
snabb var men god deras fart.
Det går ej blott en väg till gudarnes sal,
och bättre är hinna den snart.
Med dödssång de ljudande böljor gå‘,
på dem har jag lefvat; min graf skall jag få
uti hafvet.
Så sjunger på ensliga klippans hall
den skeppsbrutne viking bland bränningars svall;
i djupet sjön honom rifver.
Och böljorna sjunga åter sin sång,
och vinden växlar sin lekande gång;
men den tappres minne — det blifver.
197. Bråvalla slag.
1.
När konung Harald Hildetand blifvit ett hundra femtio
år gammal, låg han af ålderdomssvaghet ständigt i sängen
och orkade litet gå. Då var ingen, som värjde hans rike
för de många vikingar, som på alla sidor började anfalla
och härja det. Detta likade hans vänner illa, och många
andra tyckte också, att konungen hade lefvat länge nog.
Några mäktiga män beslutade därför att taga konungens
lif. En gång, då han badade i ett kar, sökte de kväfva
honom genom att lägga trän och stenar däröfver. Men, då
Harald märkte deras afsikt, bad han, att de måtte släppa
honom upp. »Jag vet väl», sade han, »att I tycken mig vara
lastgammal, och det kan ock så vara. Dock vill jag ej dö
i ett badkar utan hellre som en konung.» Då stego hans
vänner till och hjälpte honom upp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
