Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje afdelningen - 213. Kalmarunionen (II) - 214. Engelbrekt Engelbrektsson af C. K. S. Sprinchorn (II)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
möte i Kalmar alla tre rikenas förnämsta män. Där
uppgjordes ett förslag till en föreningsakt af innehåll, att de
tre rikena skulle för all framtid hafva en och samme konung
och aldrig söndras från hvarandra. Gemensamt skulle de
välja konung, och, om ett af dem öfverfölles af krig, skulle
det anses gälla äfven de öfriga. Hvartdera riket skulle
dock styras efter sin lag och rätt, och några främmande
sedvänjor skulle icke föras från det ena riket in i det
andra. Efter platsen, där mötet hölls, kallades föreningen
mellan de tre nordiska rikena kalmarunionen.
Vid mötet i Kalmar blef Erik af Pommern krönt till
konung öfver de förenade rikena. Tre år därefter
förklarades han myndig, men Margareta bibehöll dock
hufvud-ledningen af regeringen till sin död.
Margaretas stora tanke att förena Nordens riken kunde
icke förverkligas af hennes efterträdare. De ägde hvarken
insikt eller förmåga att styra folken med samma klokhet
och kraft som Margareta. Deras regeringsåtgärder bidrogo
icke att sammanföra utan att åtskilja de olika folken, och,
när kalmarunionen efter något mer än hundra år
slutligen alldeles upplöstes, skildes Nordens folk från
hvarandra med djupt rotade känslor af hat och förbittring.
214. Engelbrekt Engelbrektsson.
Knappast har vårt fädernesland befunnit sig i så svårt
och långvarigt betryck som i de dagar, hvilka i vår
historia kallas kalmarunionens tid. Utländska konungar
regerade öfver oss; de indrogo i landet utländska män, dem
de mot lag och löften satte till fogdar och höfvitsmän, och
de svenska stormännen kifvade om egna fördelar eller
konungarnes gunst i stället för att enigt hålla ihop mot
dessas landsfördärfliga företag.
De, som svårast fingo sitta emellan, voro bönderna.
Det var ej nog med att i dessa våldets tider lag och rätt
förhöllos dem af herrarne, utan de nedtrycktes därtill af
tunga och olagliga skatter och pålagor, ja, blefvo äfven
misshandlade och pinade af de utländska fogdarne och äm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
