Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje afdelningen - 221. Berättelser om Gustaf Vasa i Dalarne efter A. Fryxell (I)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dalarne såsom det enda ställe, där de kunde finna hjälp
och försvar. Dessa besannade allt, hvad Gustaf förut hade
omtalat för bönderna. Dit kom äfven den gamle
krigsbussen Lars Olsson af släkten Björnram, som var ganska
väl känd i Dalarne. Han berättade för morakarlarne om
Kristians framfärd i riket: att vid hans eriksgata en galge
skulle resas vid hvar länsmansgård, att en ny kostgärd
redan vore utskrifven hos bönderna, att en hand och en
fot skulle huggas af dem för att göra dem oförmögna till
försvar. Dessutom omtalade han andra dylika rykten, både
sanna och falska.
Då påminde sig bönderna sinsemellan, hvad herr Gustaf
sagt dem, och ångrade, att de låtit honom fara bort. När
Lars Olsson fick höra, att Gustaf varit där, och huru
tillgånget var, började han högligen förebrå bönderna deras
oklokhet, ty Lars Olsson kände Gustaf Eriksson ganska
väl. »I goda män», sade han, »hafven den herren fast af
nöden, så framt icke I och hela rikets meniga inbyggare
skolen blifva platt undertryckta, fördärfvade och utrotade.
Gustaf Eriksson är den ende, som har förstånd och insikt
nog att föra oss och gripa an ett så stort värf.»
Kort därefter kom en uppländsk frälseman, Inge
Mikels-son, fram ur skogen. Han bekräftade, hvad Lars Olsson
sagt, och omtalade dessutom vidlyftigt hela Stockholms
blodbad samt slutligen, huru deras älskade herr Stens lik
hade blifvit uppgräfdt och skymfadt. Nu blefvo bönderna
alldeles utom sig. Fasa, vrede och förskräckelse fyllde
deras hjärtan. Krig och blodig hämnd var deras enda rop,
deras enda tanke. Därjämte började de ångra, att de hade
låtit Gustaf, deras och fäderneslandets förnämsta hjälp, gå
ohörd bort. Morakarlen Engelbrekt och Lars från Kettilbo,
de snabbaste skidlöpare i bygden, sändes ut att uppsöka
och återhämta honom.
De ilade öfver skogarna, kommo in i Yästerdalarne,
följde där hans spår och hunno honom slutligen i Sälen,
den sista byn vid Yästra Dalälfven, strax nedanom foten
af de norska fjällen. De förtäljde för honom, hvad skedt
var, samt böndernas ånger och beredvillighet att nu under-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
