Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje afdelningen - 221. Berättelser om Gustaf Vasa i Dalarne efter A. Fryxell (I)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dalkarlarne svarade på detta tal med gny och
hämndrop, och många ville strax löpa till vapen. Dock voro
flera ännu tvehågsna. De voro ledsna vid de många
krigstågen, ej heller kände de herr Gustaf personligen. De
hade äfven hört omtalas Kristians vänlighet och
frikostighet mot bönderna och trodde, att hans grymhet gällde
endast de höga. I denna tro stärktes de af danska
utskickade, hvilka förnekade till och med berättelsen om
Stockholms blodbad. Bönderna kunde därför icke fatta
något visst beslut. De ville först rådgöra med sina grannar.
De bådo emellertid Gustaf att söka sig en säkrare vistelseort.
Detta behöfdes också. Priset på hans hufvud var
för-dubbladt, och med fördubblad ifver sökte spejarne honom
öfver allt. Han nödgades till och med några dagar ligga
gömd under Morkarlby bro, en fjärdedels mil norr om Mora
kyrka, och detta midt i stränga vintern. Andtligen smög
han sig därifrån men med nästan förtvifladt hjärta. Intet
hopp om hjälp vare sig för honom eller för det älskade
fosterlandet syntes återstå. Han beslutade att söka sin
räddning i främmande land och gick därför längre uppåt
Mora socken och sedan tvärt öfver de berg och ödsliga
skogar, som skilja Öster- och Yästerdalarne. Om nätterna
livilade han i de ensamma, obebodda skjul, som folket här
och där hade uppsatt till de gåendes bekvämlighet. Han
nedkom på andra sidan till bebyggda trakter i Lima socken
i Yästerdalarne. Det är ej berättadt, om han här gjorde
något försök att uppresa allmogen. Han tycktes hafva
förlorat allt hopp om framgång. Stum följde han Yästra
Dalälfven uppför dess lopp genom omätliga, snöfyllda skogar.
Allt mörkare och häftigare brusade älfven fram öfver sin
klippiga botten, allt smärre och sällsyntare blefvo
människoboningarna vid dess stränder, och allt högre och fastare
låg snön i de täta skogarna. Slutligen såg Gustaf på
af-stånd de höga norska fjällen, hvilka snart skulle för alltid
skilja honom från hans olyckliga fädernesland.
5.
Emellertid hände sig, att många af de förföljda svenska
adliga herrarne och flera andra togo sin tillflykt upp till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
