Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje afdelningen - 245. Drag ur Karl XI:s lif efter O. Sjögren och T. Knös (II)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
egna ögon lära känna rikets tillstånd. Därunder tillsåg
han, att tjänstemännen fullgjorde sina plikter, och att
allmogen och de fattiga ej ledo någon orätt. Till onödig ståt
var han då som annars en fiende. Där något högtidligt
mottagande förbereddes, reste han helst förbi imttetid. Han
red på klöfsadel genom djupa skogar och färdades i båt
eller på färja öfver älf och sjö. Så for han insvept i sin
grofva grå kappa äfven i snöyra och regnväder från den
ena bygden till den andra. Ofta tog han nattkvarter i
bondgårdarna, där han utan att gifva sig till känna
okonst-ladt samspråkade med invånarne och höll till godo med deras
torftiga kost och hårda nattläger. Då kom han ofta oväntadt
öfver tjänstemännen och höll ibland sträng räkenskap med
dem. Ät de förtryckta och nödlidande skaffade han rätt.
Många sägner om Karl XI:s resor gå ännu i dag bland
allmogen. Och det torde ej vara någon svensk konung,
hvars bild präglats så djupt i allmogens minne som
Karl XI:s.
Karl XI:s käraste uppehållsort var Kungsör. Där
bodde han i ett litet rödmåladt trähus och lefde i stor
stillhet med sitt arbete, sina sekreterare och några
förtroliga vänner. Då han vistades i hufvudstaden, höll han
flitigt uppsikt öfver de tjänstemän, som där hade sina
arbeten. Från sina rum kunde han genom en löntrappa när
som helst komma till de ämbetsverk, som voro förlagda i
kungliga slottet. Ej sällan slog han sig ned hela timmar
hos någon af tjänstemännen och granskade noga hans arbete.
Häftig, som han var, brukade han stundom käppen äfven
mot högt uppsatta män, om de gjort sig skyldiga till slarf
eller oredlighet. »De skola se», brukade han säga, »atL4e
ej hafva någon narr för sig.»
Äfven då han träffades af bekymmer och kroppsliga
lidanden, arbetade han så mycket, som möjligt var. En
gång bröt han af sig ena benet på en jaktfärd. Grenom
felaktig behandling af benbrottet led han svåra plågor och
förblef, äfven sedan han tillfrisknat, låghalt. Men äfven
under den tid, då han för benbrottets skull låg till sängs,
arbetade han flitigt. Döden ryckte bort flera af hans barn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
