Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje afdelningen - 254. Arvid Bernhard Horn efter R. Tengberg och O. Sjögren m. fl. (IV)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
under häfda rikets anseende och värdighet. Under
fredsåren började riket åter hämta sig. Statsskulden
förminskades, och fredliga yrken utvecklades.
Men många, i synnerhet bland krigsbefälet och den
yngre adeln, voro missnöjda med Horns fredliga styrelse.
De knnde ej glömma rikets förlorade makt. De kommo ihåg
Karl XILs segrar men ej hans nederlag. Så uppkom ett
motparti mot Horn. Dess medlemmar kallades hattar, emedan
hatten ansågs som kännetecken på tappra och fria män.
Horn och hans anhängare åter fingo namnet mössor. De
båda partierna började nu kämpa om makten. Yid
riksdagen 1738 fingo hattarne öfvervikten. Horn, som då var
sjuttiofyra år gammal, nedlade sitt ämbete med det vitsord,
att han mottagit styrelsen öfver ett förkrossadt, förtryckt
och utarmadt rike men lämnat det fritt och blomstrande
efter sig. I den gamle Horns ställe blef hattpartiets ledare,
grefve Karl Gyllenborg, kanslipresident.
Sina återstående år tillbringade Horn på Ekebyholm.
Där dog han 1742.
5.
Arvid Horn hade en ståtlig, vördnadsbjudande gestalt.
Af naturen var han häftig och lifiig, men i lifvets skola hade
han lärt behärska sig, så att han vanligen uppträdde med
lugn och allvarlig värdighet. Med förkärlek iakttog han
gammaldags seder. Enligt gammalt bruk bad han, när det
klämtade i kyrkan, och hvarje afton höll han på knä
aftonbön tillsamman med sitt husfolk, äfven om det mest lysande
sällskap var närvarande. När han for ut, hade han
penningpåsar i sin vagn för att utdela allmosor.
Arvid Horn kan väl ej fritagas från härsklystnad, men
hans statskonst var alltid fosterländsk. Begagnade han sig
ock för vinnande af sina syften af andras mottaglighet för
mutor, synes han dock ej själf hafva varit besmittad af
denna tidens skötesynd.
En brist i hans statskonst var, att han ej insåg de
faror, som skulle utveckla sig ur en oinskränkt
riksdags-regering. Men, att han ville förlägga maktens tyngdpunkt
hos riksdagen, berodde därpå, att han var angelägen att före-
Läsebok för folkskolan. ’ 41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
