Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde afdelningen - 287. *Hvi suckar det så tungt uti skogen? af B. E. Malmström - 288. *I skogen af A. T. Gellerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När natten sakta stiger utöfver land och sjö
och dagens sorl begynner att försvinna
och vågen går till hvila inunder grönan ö
och alla vackra stjärnor börja brinna,
då blifver himmelns båge så ren och spegelklar,
en här af goda änglar så tyst därunder far
och gråter silfvertårar öfver jorden.
Då ser i himmelns spegel sin bild den arma jord
och finner sig så dyster och förkastad;
hon täljer alla synder, all lögn och flärd och mord,
hvarmed hon är sen tusen år belastad.
Då far en dödens rysning igenom hennes märg,
då bedja alla dalar, då bikta alla berg,
då suckar det så tungt uti skogen.»
»Haf tack, du älfvadrottning! Det glömmer jag ej mer,
ej heller fruktar jag att hemåt vandra.
Se där, i månens strimma min rätta stig jag ser.
Farväl! Vi glömma icke brådt hvarandra.
Väl är jag mycket ringa, ej har jag gods och gull,
men Herren vill jag lofva, att aldrig för min skull
det sucka skall så tungt uti skogen.»
288. I
I skogens vackra pelarsal
är doften frisk, är luften sval.
Jag vill gå in till all den frid,
där bor, all susning vän och blid.
Jag skuddar vägens stoft utaf,
jag kastar bort min tunga staf,
jag vill, sen år i skaror flytt,
här för en stund bli barn på
nytt.
Liksom med barnafötter små
så tyst på stigen vill jag gå
och öfverraska, se igen
Linnea midt i blomningen,
och se, om titan tumlar om
på furens barr ännu liksom
skogen.
för länge sen, om hackspett har
sin uniform, den granna, kvar,
och lyssna till om trasten slår
en ton ännu, som jag förstår,
om berget har som förr en gång
ett vänligt eko för min sång,
om i mitt bröst den sträng är
kvar,
som fordom, o, så känslig var
och länge halft förgäten skalf
af sång och sus ur skogens hvalf.
O, kära, vackra pelarsal,
din doft är frisk, din luft är sval,
låt mig få sjunga i din frid,
så blir min visa vän och blid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
