Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde afdelningen - 294. *Morgonen af J. L. Runeberg - 295. *Aftonen af K. A. Nicander - 296 A. Ur ett tal i svenska akademien vid julen 1890 af E. H. V. Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skingrad är bekymrens dimma,
tankens dystra moln förgått;
dagen i sin barndomstimma
älskar barndomskänslor blott.
Ingen lider, ingen saknar;
allt är glädje, frid och hopp.
Med naturens morgon vaknar
hvarje hjärtas morgon opp.
295. Aftonen.
Välkommen, välkommen, du
klara,
du stilla och ljufliga kväll!
Nu låter jag sorgerna fara,
du gör mig så trygg och sä säll.
En ängel på glänsande vingar,
du sväfvar från himmelen ner;
du frid åt de lefvande bringar,
och svalka åt jorden du ger.
Ditt guld öfver ekarnas toppar
och blånande bergen du sår,
mildt läskar du blommornas
knoppar
med daggens balsamiska tår.
Hvad gör det, att skymningen
breder
sitt flor? Hon är tankarnas vän.
Hvad gör det, att solen går neder?
Hon kommer i morgon igen.
På purprade molnet hon blänker.
Hon liknar den dödliges hopp,
ty knappt hon i väster sig sänker,
förrän hon i öster går opp.
Nu låta vi sorgerna fara;
du hägnar vårt fredliga tjäll.
Välkommen, välkommen, du
klara,
du stilla och ljufliga kväll!
296 A. Ur ett tal i svenska akademien
vid julen 1890.
Den mångfaldiga lättnad, som numera beredts åt det
mänskliga lifvet, och den större inre och yttre rikedom, det
obestridligen förvärfvat, innebära icke i och för sig ett bevis för
nutidens öfverlägsenhet öfver de tider, som svunnit. Den rike
veklingen, som tyckes lefva blott för att njuta, står ju ingalunda
högre och är i själfva verket icke heller lyckligare än den fattige
arbetaren, som troget och med glädje offrar sig för sin plikt.
Endast om vi kunna påstå, att vårt släkte mer och mer gått
framåt i fråga om aktning för sedlighetens, människokärlekens
och religionens bud, endast då hafva vi rätt att tala om ett verkligt
framåtskridande. Att utvecklingen på de sistnämnda områdena
ingalunda öfver allt hållit jämna steg med den yttre bildningens
framåthastande, det är väl oförnekligt. Om vi likväl tro, att
i det hela, och då hänsyn tages ej blott till enskilda folk och
samhällskretsar, en fortgång till det bättre ägt rum, så måste
vi på samma gång erkänna, att åtskilliga af de dygder, som
utmärkte våra fäder, nu åtminstone förefalla mindre allmänna.
I fråga om oförsagdt mannamod under motgångens dagar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
