Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde afdelningen - 312. *Höstbetraktelse af J. O. Vallin - 313 A. *Ödemarkens jul af Z. Topelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Allt fåfängligt är på jorden,
repen upp för mig de orden,
glesa lundar, Öde fält,
mänskoverk och mänskoöden
och I murar, hvarest döden
sina segervårdar ställt!
Repen upp för mig de orden,
att jag icke må i jorden
gräfva ner mitt hjärtas hopp
men till högre rymder syfta
och min håg, mitt öga lyfta
öfver årens skiften opp!
Kanske, Herre, när du låter
jordens yta grönskas åter, {
växer gräset på min graf.
Gör mig tålig, gör mig trogen,
och, när frukten helst är mogen,
på din vink den falle af!
313 A. Ödemarkens jul.
På mon där borta är hemskt i kväll:
kring ljungen sveper sig vinterns fäll,
där hvirflar bister en snötung storm,
och drifvorna byta ständigt form.
På flera mil är ej väg, ej spår.
En ensam vandrare, vinden, går;
hans fjät kan dock ingen märka.
Is ligger fast öfver bråddjup sjö,
på isen tornar sig manshög snö,
på stranden ensliga furen står
och skakar sitt tofviga, mörka hår.
Den rytande vinden far förbi
och slår sin giriga klo däri
och strör dess barr uti rymden.
Hvems är det klagande skri på mon,
den genomträngande dystra ton?
Är det förvillade barnets gråt?
En sörjande moders klagolåt?
Nej, öknens irrande ulf det är;
han söker byte, han blod begär,
han hungrar, han och hans ungar.
Tätt vid den ensliga skogssjöns vik
på fattigdom och pä fromhet rik
står låg en koja, och på dess häll
en brasa sprakar i julekväll.
På halmen leka de kära små,
och modersögon se huldt därpå;
dit skåda visst ock Guds änglar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
