Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte afdelningen - 326. Svanarna efter S. Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den ena foten och lägga den på ryggen. De dyka aldrig
djupt, men de ställa sig ofta liksom ankorna i grundare
vatten med stjärten uppåt, så att de med den långa halsen
nå bottnen. De flyga upp med svårighet, men, sedan de höjt
sig i luften, flyga de uthållande och högt. De simma
förträffligt men gå dåligt. De lefva af växtämnen, såsom blad,
stjälkar och rötter af åtskilliga vattenväxter, frön, korn
o. s v., men förtära äfven insekter, larver, maskar, sniglar,
grodungar m. m.
Höst och vår, då svanarna i största mängd träffas
utanför de nordiska kusterna, hör man icke sällan deras sång.
Vildsvanens stämma är alls icke vacker: den liknar ett svagt
knarrande. Sångsvanens sång är däremot ganska
välkling-ande. Den består väl egentligen blott af ett tvåtonigt läte,
men, när den höres i en ren, klar luft under en af vinterns
första kyliga dagar eller under en vårdag, är den mycket
skön, i synnerhet då man, hvilket ofta händer, på en gång
får höra sången utförd af flera svanar af olika ålder, hvilkas
röster således stämma i olika toner. Hörd från fjärran före-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
