Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte afdelningen - 329. *Stormfågeln af C. V. Böttiger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ty, innan den väldige börjar sin färd,
jag ilar förut öfver mörknad fjärd
och varnar de segel, på hafvet jag ser:
»Han kommer, han kommer, ur vägen med er!»
Då torna sig böljorna, våg emot våg,
det tjuter i tackel, det hviner i tåg.
Och båtar som bollar jag slungade ser
än högt emot skyn, än i svalgen ner.
Jag följer dem troget på farans stråt,
jag rör ej en vinge, jag glider framåt.
Af skeppen går ett efter annat i kvaf,
och fiskarnas öken blir mången en graf.
Jag tätt öfver vågen behåller mitt rum,
hur mot mig än fräser det salta skum.
Men stormen han tröttnar dock långt före mig,
och, bäst som det är, vill han lägga sig.
Till sunnan, som närmar sig, ropar han: »Kom!»
och ropar till mig: »Nu är tid vända om.»
Så följas vi åt norr om Islands skär,
i drifvornas lakan han bäddar sig där.
Min maka hon har i norrskenens prakt
ett endaste ägg under tiden lagt.
Där ligger det snöhvitt på isad kant
af klippans mot hafvet lutande brant.
Och midnattssolen skall skina därpå,
men rufvas det skall af oss bägge två.
Då kommer där ut en fågel en dag,
så orädd, så härdad sjöman som jag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
