Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 19. Greta och hennes djur - 2. Brunte. Efter Eugenie Beskow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ner i tårna. Hon tryckte sakta sina ben intill hästens sidoi
och gled smekande med händerna över manen.
Greta hade alltid hållit av Brunte. Hon hade
klappat honom många gånger, då han stått förspånd framme
vid stora trappan, och givit honom bröd också. Hon hade
alltid tyckt om att se på, när Larsson spände honom till
och från vagnen eller ledde honom att vattnas vid brunnen.
Men aldrig förut hade hon känt en så varm vänskap för
honom som den dag, då han första gången bar henne på
sin starka, breda rygg. Från den stunden blev det liksom
ett samband mellan henne och Brunte, ett tyst samförstånd.
Efter den första ritten följde många andra, vilka alla
gjorde Greta mycket lycklig.
Men Brunte hade åtskilligt annat att göra ,än att trava
omkring med en liten flickunge på ryggen. Han skulle
gå till mejeriet med mjölken varenda dag och till
stationen ibland och till kvarnen ibland. Och det kunde hända-,
att Larsson inte alltid brydde sig om Gretas bevekande:
»Snälle Larsson, får jag rida litet!» Men ett enda litet
travande bortåt vägen kunde göra Greta glad för många dar.
Brunte kände igen henne, det var alldeles säkert. Han
såg så vänligt på henne med sina kloka, bruna ögon, och han
gnäggade mot henne ibland, då hon kom till honom i hagen.
I hagen! Ja, det var ändå det roligaste av allting
att rida vall i hagen. Brunte fick gå, vart han ville,
och Greta låg på hans rygg med armarna om hans hals och
nästan sov ibland. Och Brunte gick tätt intill björkarna,
så att kvistarna sopade henne över håret. Det var så lustigt.
Och så böjde han sig ned och åt gräs, så att Greta halkade
framåt. Och emellanåt vände han sig om och tittade efter, om
hon fanns kvar. Gamla kära Brunte, vad han var fin och rar!
Det fanns bara ett endaste fel på Brunte, men det
var nu något, som ingen kunde hjälpa, och som aldrig i
världen kunde bli annorlunda. Det var det, att Brunte
inte riktigt var hennes egen häst. Det hjälpte inte, att
hon låtsade, att han var det, då de strövade omkring
tillsammans i sin ensamhet, fria från betsel och tvång, ute
i skog och mark, ty hennes ljuva inbillning försvann, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
