Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 19. Greta och hennes djur - 2. Brunte. Efter Eugenie Beskow - *3. Hästen. Av Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
snart de togo och spände honom för mjölkkärran och foro
bort ifrån henne.
Och en dag skulle de kanske ta hennes Brunte alldeles
ifrån henne, sälja honom eller till och med skjuta honom,
som de hade gjort med stackars Dockan. För Brunte var
också gammal. Men ännu höll han sig rak som en unghäst,
sade Larsson, han lyfte sitt huvud så högt, när han sprang.
Det var bara hans ben, som voro en smula krokiga.
Greta önskade, att hon kunde hitta på något sätt att
få Bruntes ben raka igen, så skulle visst aldrig någon
skjuta honom, utan hon skulle få behålla honom för alltid,
alltid.
Efter Eugenie Beskow.
3. Hästen.
Se, hästen tåligt plogen drar,
fast han är skapt för fria dar
och hejdlöst språng på vida fälten,
och stark han släpar skördens
gull,-får halm till bädd och krubban full
och slipper känna vintersvälten.
Hans lemmars kraft är kuvad vind,
men barnet, lutat kind mot kind,
sig själv ser speglas djupast inne
i svarta blicken, stolt och skygg,
och aftonritt på fålens rygg
är äventyrets första minne.
Fast snabbt hans sinn’ och lätt förskräckt,
när yrsnön isens väg har täckt,
med hoven trevar han till spåren.
I bröllopsfröjd till yr musik
han dansar fram — men husbonds lik
han släpar tungt, böjd ned av åren.
Ver Hallström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
