Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 19. Greta och hennes djur - 4. Gretas bekymmer. Efter Eugenie Beskow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4. Gretas bekymmer.
Greta visste så väl, att det kunde hända ibland, att
köksan tog och nackade några av hennes kära höns eller duvor
eller kalkoner, och att de små gängliga kalvarna med sina
oskyldiga ögon försvunno en efter en från sina bås i
ladugården — Greta visste nog vart.
Det var inte roligt att tänka på det, men Greta kunde
inte låta bli att göra det ändå. Hon undrade mycket över
det och frågade köks-Kristin om hennes tanke om saken
och barnpigan och Larsson likaså. Men de bara skrattade
åt henne. Och hon frågade mor, och mor sade, att det nog var
ledsamt, men att världen var sådan, att det måste så vara.
Greta tyckte det var tråkigt, att världen var sådan,
och hon skulle helst velat slippa att äta en enda köttbit.
Men mor ville, att barnen skulle äta av all mat, som kom
in på bordet.
Och Greta visste, att det inte var bara människorna,
som gjorde så där. Hon hade sett småfåglarna plocka maskar
och fånga fjärilar, och hon hade sett höken kretsa efter
småfåglarna. Hon visste, att inne i de stora skogarna
utkämpades strider på liv och död mellan djur och djur.
Det fanns en tavla, som Greta aldrig kunde tröttna
att se på. Den var för resten hennes egen och hängde i
guldram över hennes säng i barnkammaren. Hon hade fått
den en jul av moster Elin, och moster Elin hade själv spikat
upp den. Tavlan hängde, just där Greta ville ha den, så att
hon kunde se den, när hon skulle somna om kvällen, och då
hon vaknade på morgonen.
Det var så roligt att ligga och se på den lille gossen,
som gick där barfota i sin korta kolt och ledde det stora
lejonet över ängen. Han höll ett stadigt tag i lejonets
man, och lejonet ville inte alls bita honom och inte bita något
annat heller, varken fåret, som gick vid dess sida, eller det
lilla lammet eller kalven eller bockbarnet. Och vargen
och björnen hade blivit så fromma, att de alldeles hade
glömt bort, hur det var att känna lust till att hugga
tänderna i ett får eller en kalv. Och leoparden låg så stilla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
