Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 27. Trastlåt. Efter Karl-Erik Forsslund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fanns ingen trast. Han träffade många andra fåglar, talltitor
och tofsmesar, trädkrypare och svarthättor, men ingen hade
sett eller hört någon taltrast där i skogen. »Vi har bara hört
en på Storgårdsnäset», sade de, »och det var en baddare att
spela. Vi har suttit och lyssnat på honom hela natten. Det
var en sann fröjd att höra honom, och det var just ingen, som
tänkte på att sova. Maken till flöjtkonsert får man minsann
inte höra många gånger i livet.»
Taltrasten var både glad och undersam. Det här gick
helt och hållet över hans förstånd. Han skulle just till att
flyga hem igen. Då fick han se en gammal uggla i en tall.
Hon satt tätt intill stammen och kisade mot dagsljuset. Det
var nog en klok gumma. Hon såg ut att känna till lösningen
på åtskilliga gåtor och hemligheter, tyckte han, och berättade
hela historien för henne.
Hon såg bort och tog på sig sin djupsinnigaste min, när
han slutat. Så talade hon, tyst och mumlande. Han fick
anstränga sig för att höra. Hon sade något om en, rik och
sjungande själ — och om att lägga hela sitt liv och sin själ i
sitt spel — och att hela jorden spelar med och berg och
skogar besvara ens sång med ett samfällt eko.
Sen teg hon och tänkte visst försjunka i sina egna
grubblerier igen. Men så tycktes hon erinra sig något, bligade
skarpt på taltrasten och fortsatte:
»Men han ska inte bli högfärdig nu — inte tänka mer
på hela saken — utan spela på snällt och ödmjukt som förut,
det är nog det bästa, han kan göra!»
Hon tystnade åter, vände blicken inåt och slöt ögonen.
Taltrasten sade tack och farväl och flög därifrån. Han
svävade tankfull över sjön. Inte begrep han hela meningen
i ugglans ord, tyckte han. Men så mycket förstod han, att
det inte var en taltrast, han hört på andra sidan vattnet.
När han kom hem, höll hans hjärtas älskade redan på att
samla ihop kvistar och mossa till det nya boet. Då glömde
han alla nattens händelser och började hjälpa henne. Och
när kvällen kom, flög han upp i sin grantopp igen för att
uppstämma sin aftonhymn och njuta av solnedgångens prakt,
av sommarens dejlighet och kvällens höga frid. Ekot i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
