Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 40. En gosses bragd. Av Nina Moe (Jultomten)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gosse, som hade lärt sig att aldrig vara rädd; men denna
julafton var så hemsk, stormen växte, det susade och
brusade omkring öronen. Kocken kunde han inte mer
.upptäcka, ty skutan krängde hårt. Fruktan kom över honom.
Lät det inte, som om någon ropat från sjön, som svallade
där nere, djupt under honom, svart med vita toppar i kokande
brus? Var det icke hans far — hans far, som havet tagit
för ett par år sedan ?
»Gud i himmelen, hjälp mig, och låt mig komma hem
till mor!» utbrast han i förtvivlan. Och tårarna blandade sig
med snön, som smälte på den varma barn akinden. Den lilla
torftiga men hemtrevliga kammaren stod i samma
ögonblick för gossen som ett förtrollat slott. Och tanken på
hemmet bragte honom till besinning av att hans mor och hans
fem små syskon icke hade någon annan försörjare än
han.
»Fy skam!» mumlade Joakim, i det. han kravlade sig
fram på seglet, som nu var f.ärdigsurrat vid rån.
Att tänka sådana tankar på julaftonen! Hans mor hade
ju uppfostrat honom till att aldrig ljuga och aldrig vara
rädd, så att han och hon och de allesammans kunde få träffa
sin far en gång i himmelrikets lycksalighet. Ty att ljuga
eller vara rädd var ju detsamma som att inte lita på Vår
Herre — och han skulle nog visa, att han var man för
att...
Här avbröt Joakim sina tankar. Bevare oss, vart hade
kocken tagit vägen? Rån var tom! Sjön hade tagit
honom! ...
Joakim blev stel av fasa. Han ville skrika men kunde
icke. Det svindlade för hans ögon, hans knän skälvde.
»Herre, hjälp! mig! Jag litar på dig, på dig!» Han hade
återfått bruket av sin röst.
Nerifrån däcket hördes kaptenens dånande
kommandorop. Det var bara att kryssa och hålla skutan klar från
kusten. Men stommen dreV den likväl allt mer mot land.
Någon lots stod icke att få.
»Finns det mgen, som känner kusten här?» frågade
kaptenen, där han stod vid rodret, vit som en snögubbe.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
