Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 60. Flykten till Egypten. Medeltida folksägen, berättad av Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De äro så rädda, att de ännu ej känna varken
trötthet eller andra lidanden, men jag ser, hur törsten lyser ur
deras ögon. Jag måtte väl känna igen en törstig människas
ansikte.»
Och då palmen kom att tänka på törsten, gick en
krampryckning genom dess långa stam, och de långa bladens
tallösa flikar rullade ihop sig, som om de hållits över eld.
»Vore jag en människa», sade hon, »skulle jag aldrig
våga mig ut i öknen. Den är bra modig, som vågar sig ut
här utan att ha rötter, som nå ned till de aldrig sinande
vattenådrorna. Här kan vara farligt även för palmer. Även för
en sådan palm som jag.
Om jag kunde råda dem, skulle jag bedja dem vända
om. Deras fiender kunna aldrig bliva så grymma mot dem
som öknen. Kanske de tro, att det är lätt att leva i öknen.
Men jag vet, att till och med jag understundom haft svårt att
förbliva vid liv. Jag minnes en gång i min ungdom, då en
stormil vräkte över mig ett helt berg av sand. Jag var nära
att kvävas. Om jag kunnat dö, skulle det blivit min sista
stund.»
Palmen fortfor att tänka högt, såsom gamla enslingar
bruka.
»Jag hör en underbart melodisk susning ila fram genom
min krona», sade den. »Alla flikarna på mina blad måtte ha
råkat i dallring. Jag vet ej, vad som genomfar mig vid
åsynen av dessa stackars främlingar. Men denna bedrövade
kvinna är så skön. Hon för mig till minnes det underbaraste
jag upplevat.»
Och medan bladen fortforo att röra sig till en susande
melodi, påminde sig palmen, huru en gång, för mycket
länge sedan, två strålande människor hade gästat oasen. Det
var drottningen av Saba, som kommit dit, åtföljd av den vise
Salomo. Den sköna drottningen skulle vända åter till sitt
land, kungen hade följt henne på vägen, och nu skulle de
skiljas. — »Till minne av denna stund», sade då drottningen,
»sätter jag nu en dadelkärna i jorden, och jag vill, att därur
skall komma en palm, som skall växa och leva, ända till dess
att i Judaland uppstår en konung, som är större än Salomo.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
