Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 71. Den fula ankungen. Av H. C. Andersen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om sig. Han visste inte, vad fåglarna hette, eller vart de
flögo, men han höll likväl av dem så, som han ännu aldrig
hade hållit av någon. Han avundades dem icke, alls icke.
Hur kunde det väl falla honom in att önska sig en sådan
skönhet! — Han skulle varit glad, om blott ankorna velat
tåla honom bland sig — det stackars fula djuret.
Och vintern blev så kall, så kall. Ankungen måste
simma omkring i vattnet för att hindra det att alldeles
frysa till. Men med var natt blev hålet, där han sam,
mindre och mindre. Det frös, så att det knakade i isskorpan.
Ankungen måste ständigt röra benen, så att vattnet inte
skulle frysa till. Till slut blev han alldeles utmattad, låg
stilla och frös så fast i isen.
Tidigt på morgonen kom en bonde. Han fick se honom,
gick ut och slog med sin träsko sönder isen och bar så
ankungen hem till sin hustru. Där blev han återkallad till liv.
Barnen ville leka med honom. Men ankungen trodde,
att de ville göra honom illa, och for i förskräckelsen mitt upp
i mjölkfatet, så att mjölken skvalpade ut på golvet. Gumman
skrek och slog för sig med händerna. Och så flög han i tråget,
där smöret låg, och så ned i mjöltunnan och upp igen. Å,
så han såg ut! Gumman skrek och slog efter honom med
eldtången, och barnen sprungo omkull varandra för att
fånga honom, och de skrattade och skreko. Väl var det, att
dörren stod öppen. Ut for ankungen bland buskarna i den
nyfallna snön — och där blev han liggande som i dvala.
Men det skulle bli för bedrövligt att berätta om all den
nöd och allt det elände han måste uthärda under den stränga
vintern.–Han låg i kärret bland vassen, då solen åter
började skina varmt. Lärkorna sjöngo. Det var härlig vår.
Då lyfte han med ens sina vingar. De susade starkare
än förr och buro honom kraftigt framåt. Och innan han
rätt visste av det, var han i en stor trädgård, där äppleträden
stodo i blom, där syrenerna doftade och hängde på de
långa, gröna kvistarna ända ned mot de slingrande
kanalerna. Ack, här var så vackert, så vårfriskt! Och ut från
de täta buskarna mitt framför honom kommo tre vackra,
vita svanar. De blåste upp fjädrarna och flöto. så lätt på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
