Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 71. Den fula ankungen. Av H. C. Andersen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vattnet. Ankungen kände igen de präktiga djuren och betogs
av ett underligt vemod.
»Jag vill flyga fram till dem, de kungliga fåglarna. De
kommer nog att hugga ihjäl mig, därför att jag, som är så
ful, vågar närma mig dem. Men det är detsamma. Det är
bättre att dödas av dem än att nypas av ankorna, hackas
av hönsen, sparkas av pigan, som sköter hönsgården, och
slita ont om vintern.» Och han flög ut i vattnet och sam
fram mot de präktiga svanarna. Dessa sågo honom och sköto
med resta fjädrar fram emot honom.
»Döda mig bara!» sade det stackars djuret, böjde sitt
huvud ned mot vattenbrynet och väntade döden. Men vad
såg han i det klara vattnet? Han såg under sig sin egen
bild. Men han var icke längre en klumpig, svartgrå fågel,
ful och obehaglig. Han var själv en svan.
Det gör ingenting, att man är född i ankgården, om
man bara legat i ett svanägg.
Han kände sig riktigt glad över all den nöd och alla
de vedervärdigheter han hade utstått. Nu förstod han
riktigt att uppskatta sin lycka och all den härlighet, som
vinkade honom.
Och de stora svanarna summo runt omkring honom och
smekte honom med näbben.
Ut i trädgården kommo några små barn. De kastade
korn och brödbitar ut i vattnet. Och det minsta ropade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
