Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 74. Sampo Lappelill. En saga från Lappland. Av Zacharias Topelius - 75. Valters äventyr, som hände sig en dag i Sockerlandet vid Himmelsbacken. Av Zacharias Topelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
barn till dopet, ty vem vill gärna se sina barn uppätna av
den förskräcklige fjällkungen ? Sampo Lappelill vet, vad
detta vill säga. Han vet, liur det är, när åskan höres i fjällen.
Zacharias Topelius.
75. Valters äventyr, som hände sig en dag i
Sockerlandet vid Himmelsbacken.
Ja, nog har du gott och varmt, som får sitta där ini^e
och värma dina händer vid brasan. Sitt där och pjåka, du
kle-mige gosse, och skratta åt de andra, som äro nog narraktiga
att springa med fröjd där ute i den frostiga vinterluften!
Jag vill säga dig något, som du kanske icke tänkt på förut.
Ingen klemig gosse blir någonsin en duktig karl. Det
finnes något, som är värre än frusna fingrar, och det är att i all
sin tid förbliva en veklig stackare. En sådan gjorde bättre
att sitta hela sitt liv i ett glasskåp eller leva och dö på en
bastulave. Ty världen och livet äro ofta hårdhänta att
brottas emot. Icke duger det för en gosse att ha ett sådant fint
frökenhull, som ingenting tål, ty då är det säkert, att han en
gång får slita ont i världen.
Men det är något präktigt, när solen skiner över den
vita snön och bjällrorna klinga och medarna slinta och
det går som ett huj nedför den hala backen där borta vid
stranden. Den, som fryser, kan vackert bli hemma. Den,
som är rädd, får stå och se på. Kälken har flinka fötter.
Kälken behöver ingen häst, och aldrig behöver han piska.
Valter var en sådan, som aldrig brukade frysa, oim
han också glömde vantarna hemma. Blev han röd om lilla
näsan, så snöt han sig och såg lika glad ut ändå. Värkte
fingrarna i kölden, så gned han dem mot varandra och slog
armarna tillsammans. Rädd var han sällan, när han ej
gjort något illa. Men då var han förskräckt för alla, som
han mötte. Gud sätter alltid ett märke på den, som gjort
något illa. sä att andra människor strax se det. Så gjorde
Gud med Kain, och så gör han med alla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
