Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - 104. Hur ett par världsberömda industrier blevo till. För Läseboken av Marie Louise Gagner - 105. Pojken, som åt i kapp med jätten. Efter Hyltén-Cavallius »Svenska folksagor»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett hjärtlidande hade länge plågat honom. Sommaren
1888 tilltog det alltmer. Då började han känna en livlig
önskan att få komma tillbaka till sin fädernestad, och så kom
han att tillbringa sina sista dagar just i den byggnad, där han
gjort sina första försök med tillverkning av fosforstickor. Den
17 juli 1888 avled J. E. Lundström. På den gravvård, som
hans broder lät resa över honom, läsas orden:
»Tusenden välsigna hans minne».
Marie Louise Gagner.
105. Pojken, som åt i kapp med jätten.
Folksaga från Småland.
Det, var en gång en pojke, som gick vall med bockar,
och under det han vankade omkring i skogen, kom han
till jättens stuga. När jätten, som bodde där inne, fick höra
gny och rop i sitt grannskap, kom han ut för att se, vad
som var på färde. Men jätten var så stor till växten och
grym till utseendet, att pojken blev rädd ocli gav sig undan
det fortaste han förmådde.
Om kvällen, när vallpojken drev sina bockar från betet,
var hans mor sysselsatt med att ysta. Pojken tog så ett
stycke av den färska osten, rullade det i askmörjan och
gömde det i sin skinnväska. Morgonen därefter gick han
vall som. vanligt och kom åter till jättens stuga. När nu
jätten fick höra bullret av vallpojken och hans bockar, blev
han vred, gick ut och grep en stor gråsten samt kramade den
i handen, så att stenflisorna flögo vida omkring. »Om du
någonsin kommer här mera och gör olåt», sade han,
»så ska jag krama dig i så små smulor, som jag nu kramar
den här stenen.» Men den gången lät pojken inte skrämma
sig utan tog ostbiten, som han rullat i askan, och kramade
den, så att vasslan rann mellan fingrarna och ned på
marken. Pojken svarade: »Om du inte ger dig undan och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
