Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - 124. Havets hjältar - Dyngölotsarnas dödsfärd den 6 november 1911. För Läseboken av Carl Grimberg - Vingalotsarnas bragd den 6 november 1911. Efter Anna Lenah Elgström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
båten saktade farten. Med fockens lijälp fick han den sedan
att vända och driva tillbaka in mot land.
Så snart lotsförmannen återvunnit förmågan att röra
sig, kröp han ned i kajutan, där han med stor -möda
lyckades leta reda på reservrorkulten i stället för den man
förlorat vid kantringen. Men sedan var det slut med hans
krafter igen.
Westman hade under tiden hunnit krya till sig så pass,
att han kunde gå upp på däck. Han och Westerberg hade
nätt och jämnt så mycket styrka kvar, att de kunde för
focken länsa in i hamn. Fartyget, för vars räddning de
fyra vågat sina liv, slogs i tusen bitar mot klipporna. En
timme senare syntes inte ett spår av vraket. Men
manskapet hade förut blivit bärgat av lotsarna från
Väderöarna ute i Soten.
Det var dyngölotsarnas dödsfärd den 6 november 1911,
varken den första eller den sista.
Carl Orimberg.
Vingalotsarnas bragd den 6 november 1911.
»Det står ett skepp på därute, överlotsen!» ropade
ångest-fullt den unge lotslärlingen, som kom instormande genom
förstudörren i en virvel av regn. Klockan var halv tolv på
natten mellan den femte och sjätte november. Det var på
Vinga fyr- och lotsplats därute i havet långt utanför Göteborg.
Vingafarleden är en av de värsta lederna västerut, en av de
tätast besådda i Kattegatts dödsåker. Tätt stå de multnande
vraken nere i djupet på Vinga sand.
Överlotsen Palmkvist såg dit ynglingen pekade, åt sydost
till. Natten var svart som en tunnel. Orkanen vrålade och
drev regnet framför sig nästan vågrätt och förblindade allt.
Men då fyrens lykta i detsamma vred sig så, att ljusskenet
svepte förbi, såg han genom kikaren Stora brottets
skumpelare häva sig därute, lysande vit i allt det mörka, och han
skymtade i en plötslig, spöklik glimt ett stort svart skrov i
virveln med masterna pekande rätt ut från sidan.
Det var precis som en syn i en dröm, berättade han sedan.
Mycket underligt hode han skådat men aldrig maken annat än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
