Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - 124. Havets hjältar - Vingalotsarnas bragd den 6 november 1911. Efter Anna Lenah Elgström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i sömnen. Han gav skyndsamt order om att göra allt klart
till bärgning och rusade upp för att ta på sig oljekläderna, —
Hur han kände sig? Tack, bra. Yid sådana tillfällen fick
man alltid liksom en ishatt kring huvudet och ett stycke is i
hjärtat, som gjorde en alldeles lugn och kallblodig. Så kände
han sig nu, när han skyndade ned för stigen till hamnen.
Halvvägs dit mötte han alla lotsarna. De hade varit
nere och gjort allt i ordning för räddningsarbetet, men, sade
de, »att gå dit, där vraket nu ligger, är detsamma som att gå
rätt i döden». Ingenting kunde det heller tjäna till att
försöka, ty det var alldeles omöjligt, att någon människa fanns
kvar därute, så som det bröt över. — »Det kan nog hända»,
sade överlotsen, sedan han tagit sig en titt genom kikaren
och sett, att masterna redan gått över bord, »men innan
vi varit ute och sett efter, kan vi inte vara säkra.»
Men inte var det mycket hopp — det såg han nog.
Lotsarna hade signalerat med bloss gång på gång men inte fått
något svar. Så att allt var nog slut därute. Genom kikaren
såg han, att fartyget redan gått i flera bitar, och att endast
akterdelen var kvar över vattnet. På en enda minut hade
orkanen slitit sönder det stora skeppet så lätt, som om det varit
av papp —och det var av järn — var Norges största
järnskepp.
Medan de stodo och talade om detta, kom vraket under en
särskilt hård by löst från grundet men blott för att åter fastna
på Mariagrundet strax intill. Sjön bröt över det med våldsam
kraft och kastade det på sidan. När överlotsen såg detta,
försvann hans sista förhoppning, att det möjligtvis kunde finnas
något människoliv kvar ombord. Han kände en smärta som
vid en stor sorg.
Men just då ropade den unge lotslärlingen till, och
de sågo, att sjöarna kastat vraket av Mariagrundet också,
så att det åter var i drift. Med spänd förvåning iakttogo
de den sällsamma dödsdans det dansade från det ena grundet
till det andra. By på by drog förbi — allt blev mörkt omkring
dem i stormen. Därpå kom fyrens breda ljussvärd farande
genom den klarnande luften och klöv mörkret. Åter kunde
de urskilja något och sågo nu, att vraket drev ner mot öppna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
