Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - 146. Uppsala. För Läseboken efter Carl Rupert Nyblom m. fl. - 147. I Upplandsskärgården. Efter Knut Hamilton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
na nationerna understödja fattiga studenter med
penningmedel.
Uppsala är berömt för sina vackra promenader och
planteringar. Hit höra kyrkogården med sina många gravvårdar
över stora män, Karolinaparken med Karl XIV Johans
byst, botaniska trädgården med Linnés marmorbildstod
i växthusets välvda försal, Odinslund med en obelisk till
minne av Gustav II Adolf, Slottsbacken med Gustav Vasas
byst på borggården samt promenaden långs Fyrisåns västra
strand, vilka alla bilda en sammanhängande kedja av grönska.
Den äldsta botaniska trädgården, där »blomsterkonungen»
Linné levde och verkade, har nu förlorat sitt ursprungliga
utseende. Men ännu stå där några väldiga lindar, som han
planterat, och det lilla tvåvånings stenhus, där han levde och
dog.
Fritt efter Carl Rupert Nyblom m. fl.
147. I Upplandsskärgården.
Jag är en liten pys på tio år. Jag ligger med ett
metspö bredvid mig på en båtbrygga ute i skärgården och
stirrar ner i det klara vattnet. Där vaja långa, gröna band
och smala fina trådar. Där skimra snäckskal, och där simma
skaror av fiskar fram och åter. Små morska spiggar rusa
ut och in under bryggan, förfölja varandra, ilskna till och
pråla då i alla regnbågens färger. Bakom mig uppåt backen
svaja för vinden långa rader av nät på sina ställningar.
Det luktar fisk, och det är inte underligt, ty i en båt invid
bryggan sitter Jerker, den vindögde fiskardrängen, och
sysslar med nattens strömmingfångst. Till båtbryggan hör ett
litet grått båthus, och i det hänger den stora skärgårdsekan
i sina linor och block, som knarra och knaka, då man sätter
sig i ekan och gungar, vilket är förbjudet men
oemotståndligt. Vitglänsande fiskmåsar flaxa över mitt huvud, och
deras »kiou—kiouke-ke-ke» låter som riktiga nödrop över att
det kan få finnas en varelse, som förfogar över så mycket
fisk på en gång som Jerker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
