Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - 147. I Upplandsskärgården. Efter Knut Hamilton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Längs den med låga alar bevuxna stranden vaggar en
tunn vass i dyningen från fjärden. — Rågen på det steniga
gärdet ovanför är ej stort tätare. De gråa, brädbetäckta
små ladorna stå och se dystra ut, undrande, hur en sådan
skörd skall förslå att fylla deras inre.
Efter middagen, som nästan alltid består av fisk,
torkat fårkött och pannkakor, firas skärgårdsekan ner
och sticker ut emot fjärden med min informator vid styret
och Jerker på toften vid masten. Jag har det
intrycket, att Jerker aldrig sover. Han säger själv, att det
har sin fullkomliga riktighet. Det är därför, säger han,
som hans ögon sitta så vint om somrarna. Om vintrarna,
då han får sova ut, sitta de rätt. — Jag ligger framme
i båten och funderar på huruvida Jerker driver med
mig, medan jag lyss till vattnets kluck—kluck—kluck
omkring fören och fiskmåsarnas kiou—kiouke-ke-ke över mitt
huvud. Vid yttersta udden på ön mitt emot vårt land vända
vi och sticka ut på den stora fjärden. Det blåser en lagom
bris. Båten lyftes i behaglig vaggning och sjunker med
ett uppfriskande fräs ned igen. Fjärden är omsluten av
stora skogbevuxna öar och fylld av kobbar — rödbruna
med lysande vitt av bränningar och fiskmåsbröst. Då vi
nalkas en sådan kobbe, se vi en ejderhona kava sig ned från
stenarna, följd av sina halvvuxna ungar. Till hälften
nedsänkta i vattnet simma de i en rad bort mellan
vågdalarna.
Yi segla rätt på en av de större öarna, som befinnes
delad mitt itu av ett smalt sund, där vi måste taga till ärorna.
Jag minns, att i den fina sanden vid sundets stränder växte
en vit blomma, som vår informator aldrig sett, vilket kom
oss att betrakta den med helig vördnad. På ängarna omkring
sundet fladdrade stora granna apollofjärilar.
Utanför var havet — det där stora vida, som alltid
kommer en att draga andan så djupt som möjligt med ett »ah!»
Yi stiga i land på en liten holme och äta våra
medförda smörgåsar. På holmen växa höga örter, i vilkas vita
blomkronor sitta praktfulla gröna larver med svarta och
röda fläckar. Där finns också en veronica, lik den vanliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
