Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - 147. I Upplandsskärgården. Efter Knut Hamilton - 148. Upplänningen. Efter Knut Hamilton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men mycket större, samt åtskilliga andra okända växter,
vilket jämte en del sjöfynd gör den till ett underland för
oss pojkar. Utanför holmen ligga ännu några kobbar, som
se ut som stora runda brödbullar. Sen är det bara vatten.
Yid horisonten synes en lång svart rand. »Ångbåt», säger
Jerker torrt och snyter sig i fingrarna.
Och så segla vi hem igen, och när vi komma mitt på
den stora fjärden mellan de stora öarna, börjar solen sjunka,
och holmarna bli gredelina och himlen och vattnet
underbara — vilket dock mindre intresserar oss, än att på en av
kobbarna ligger en säl, något som till den grad uppeldar
min bror, att han håller på att ramla i sjön.
Och så tar vinden slut, och vi måste ro till yttersta
udden av vår ö och därifrån gå hem i sommarnatten på
daggiga stigar med nattskärrorna spinnande runtomkring
oss i bergbackarna. Då vi passera en äng nedanför ett
ärtgärde, visar Jerker oss några slemstrimmor i gräset
och säger, att det är efter ålar, som gått upp för att äta
ärter. Han sätter sin heder i pant på att det är sant,
och jag vågar därför ännu i denna dag inte betvivla, att
det var sant, hur gärna jag än ville.
Dagen därpå ligger jag åter med mitt metspö i
solskenet på båtbryggan och stirrar ned i det klara vattnet, där
algerna vaja och fiskarna gå fram och åter.
Efter Knut Hamilton.
148. Upplänningen.
»Upplänningen är trög» — det tycker nog var och en,
som haft med honom att göra. Den egenskapen märks
redan i språket, som påminner om upplänningens »långsamma,
tunga steg i den sega, sugande upplandsleran». Den visar
sig även, denna egenskap, i den envishet, varmed
upplänningen håller fast vid föråldrade sätt att bruka jorden.
Alltså — upplänningen är trög. Det kommer man ej
ifrån. Men han är ej endast trög. T denna tröghet finns det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
