Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - 149. *Valloner. Av Olof Thunman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
149. Valloner.
I)är uppe på väsande masugnskransen
ur flammorna stiger den virvlande dansen
av gnistor, som glimma likt stjärnor
mot höstnattens blygrå sky.
Och dånet av dunkande stångjärnshammar
går vida kring nyfrusna speglande dammar,
går hårt som en puls i de mörka
och mumlande skogarnas gny.
Bland hyttor och ugnar jag ensam vankar.
Det glöder inom mig och bultar och bankar.
Och drömmarna komma — men tunga,
i klampande träskotakt.
En skara av väldiga skuggor skrider
förbi mig i natten ur gångna tider —
de sotiga järnmän alla,
som smidde i mandom och makt.
All rymden tycks uppfylld av mullrande toner,
och ändlös är raden av svarta valloner,
de sotiga järnmän, som troget
i härdarnas hetta stått,
som vände sin smälta så lätt som en fjäder,
när eldsplintet fräste mot förskinnens läder,
som vigde sin gärning åt järnet,
åt järnet på ont och gott.
A t järnet, som smides till spadar och plogar,
till yxor, som sjunga i stupande skogar,
till ankar, som fällas i jubel,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
