Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - 150. Ett besök i en järngruva i Bergslagen. För Läseboken av John Bratt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skenet närmare, och snart syns det, att linan drar upp en stor
tunna, som är gjord av tjock järnplåt. I denna stå några
arbetare, och det var deras små lampor, som blänkte i
djupet. Tunnan stannar i jämnhöjd med golvet, och
arbetarna stiga ur den. De äro smutsiga och våta och se trötta
ut. Många timmar ha de arbetat där nere, och nu skola
de gå hem och vila sig, medan »nästa »lag» avlöser dem
i arbetet.
För att komma ned i gruvan och se, hur man arbetar
där, kunna vi nu välja mellan tunnan, säkerhetshissen och en
lång rad stegar. Hissen är naturligtvis säkrast — det hörs
på namnet — men den är icke så rolig. Och att klättra ett
par tre hundra meter rakt ned i mörkret på stegar bleve nog
för besvärligt för oss, som icke äro vana att gå i gruvor. Yi
välja därför den gamla hederliga tunnan.
En »fogde», d. v. s. en arbetsförman, som åtagit sig att
vara vår vägvisare, tar nu fram några grova ytterrockar åt
oss, ty det är kallt nere i gruvan, och på sina ställen rinner
det ständigt vatten ur bergväggen, så att man helt hastigt och
lustigt kan få sig en översköljning. Yi höra ett oavbrutet
gnisslande och stönande här bredvid — det är en tryckpump,
som natt och dag forslar upp vattnet, för att det icke skall
fylla gruvan och göra arbetet där nere omöjligt.
Yid somliga gruvfält har man infört elektrisk belysning
icke bara ovan jord utan också nere i gruvorna. Men här få
vi i stället var sin lilla gammalmodiga oljelampa att bära i
handen, så vida vi icke göra som gruvarbetarna: de bruka
med en liten krok hänga lampan i det breda hattbrättet för
att ha båda händerna fria.
Nu äro vi färdiga och kliva tappert ned i tunnan.
Fogden rycker i en ståltrådsledning och ger på det sättet signal
till den, som sköter kraftstationen borta vid vattenfallet,
att han skall sätta linan i gång och låta den fira oss ned i
djupet. Och så hisna vi till en smula, då tunnan med ens
gör ett »sätt» och börjar sjunka ned i det svarta hålet.
Första gången man åker i tunna i en gruva kan det
förefalla ganska kusligt. Bäst det är, börjar tunnan svänga och
snurra och stöta emot sch ak t väggarn a. Men det är icke far-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
