Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - 157. Orrmor. Efter Karl-Erik Forsslund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ibland kommer en unghare skuttande på någon av
korsvägarna. Han är vackert ljusgrå och tar sig bra ut i
grönskan. Han stannar mitt på bottnen, sätter sig rakt upp och
tittar sig omkring. Pigga ögon har han; de sno runt och
kasta sig hit och dit. Han får syn på Orrmor, hälsar och
frågar, hur det står till. Han slickar sig om tassarna, och så
vänder han hastigt på huvudet, kastar öronen bakåt och
skuttar bort igen som ett rullande nystan.
Han hörde väl något misstänkt, vad det nu kunde vara.
Lugnt att ha rödhaken i närheten. Det är en vaktare, som
aldrig sviker. Hör man på — ropar han inte borta i
gransnåret? »Titt-titt!» kvittrar han varnande, och »sii-iii!»
piper han. Någon kommer, vem det nu är. Hackspetten hör upp
att hacka och visslar till — »tys tys!», duvorna sluta med
sitt kuttrande, ekorren kryper tätt intill stammen och gör
sig så liten han kan, som om han ville inbilla folk, att han
bara är en utväxt på den rödbruna tallstammen. Och
»sii-sii!» ropar vårfågeln igen. En räv är det säkerligen inte,
kanske} eji hök eller möjligen en människa ...
Det klack till i Orrmor — ja, människan är det!
Människan går genom skogen. Kvittret tystnar i varenda
buske, drillar och rop tystna i luft och kronor, prasslet
och pratet tystnar i tuvor och snår. Darrande stå alla
träd, blad och barr skaka och skälva, småfåglarna krypa
skräckslagna in i grenverkets mörkaste gömslen, näbbmöss
och skogsråttor kila brådskande ned i sina mest fördolda
smyghål, o;ch orörliga ligga alla kryp på marken. Allt är
stilla, allt håller andan och lyssnar i bävan — människan
går genom skogen.
Nu höras hennes steg borta på stigen — lätta och
smygande men tunga nog ändå för att bryta torra grenar
och komma fallna löv och barr att prassla och knastra.
Nu nalkas de snabbt — en duva flyger upp, klatschande
med vingarna som tecken till uppbrott, och de andra följa
och försvinna alla mellan träden. Orrmor är tung och
klumpig och har svårt att få luft under vingarna. Men det går så
småningom, då stegen äro helt nära. Hon lyfter med buller
och besvär och ropar åt kycklingarna, stammande av ängs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
