Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - 176. Storskogen. För Läseboken av Per Holmén med citat från Karl-Erik Forsslund m. fl. - 177. Timmer. Efter Karl-Erik Forsslund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Man går stnm i den tysta storskogen liksom i den täta
sovande småskogen. Man kan icke annat.»
Per Holmen. Med citat från Karl-Erik Forsslund m. fl.
177. Timmer.
Yi vandra i skogarna dagen i ända.
Yi hälsa på i timmerhuggarnas kojor. De ligga strödda
längs åarnas och tjärnarnas stränder, dessa låga blockhus med
en dörr på ena gaveln, ett fönster på den andra. Framsidan
är fullklottrad med inskrifter. Över dörren ståtar lokalens
namn — »Mörtå hotell», »Genså hotell», »Grand hotell med
festvåning n:r 1» — och däromkring ha gästerna ristat sina
namn härs och tvärs.
Invändigt upptages vardera långväggen av en bred
»la-ve» av tvärstockar, en väldig syskonbädd, som rymmer
femton man eller mer. Nu på dagen är den belamrad med
nattsäckar, näverkontar, bleckflaskor och kuttingar m. m. Framför
fönstret står ett väggfast bord med kaffekoppar och tallrikar
och mitt i rummet, under takets öppna rökfång, en stor
stenkista till spis. Där glöda några bränder, och i askan trängs
en hel skara bukiga kaffepannor på tre fötter. De bära
smeknamnet »orrar», och namnet är träffande: man tycker sig
se en skock svarta skogsfåglar sitta där och vila och värma
sig. Deras varma, mörka blod är skogsfolkets förnämsta
njutningsmedel.
Kring dem samlas man om kvällen. Då berättas där
historier, sannsagor och äventyr. Det finns hjältar bland de där
skogsmannen, ynglingar, som upplevat åtskilliga spännande
romaner, som gjort bragder i det fördolda, som inte bara
själva mer än en gång känt dödens kalla fingrar kring sin strupe
i en virvlande fors, i ett brakande, lossnande fäste, utan som
också mer än en gång sprungit ut på rullande stockar eller
kastat sig huvudstupa i skummande djup för att rädda en
kamrat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
