Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje avdelningen - 220. Heliga Birgittas sista pilgrimsfärd. Efter Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var en av de ödsliga månskensnätter, då alla de
ku-piga taken kommo Jerusalem att likna en stad av
gravhus. Skugga bredde sig i Josafats dal. Tydligare än
annars trodde sig väktaren på tempelplatsen höra det
underjordiska sorlet från brunnen, som är nedgången till
helvetet, och där de dödas själar samlas för att bedja.
Stenblocken i väggen ovanför judarnas klagoplats blevo i
månens ljus ännu väldigare och tyngre, och tistlarna, som
växte i fogarna, skakade som asplöv. En sky låg över
Oljoberget. I Heliga gravens kyrka ljöd ännu nattsången,
och några lampor brunno, men ingen levande gick på
gatorna, och alla luckor och dörrar voro slutna.
Vid Heliga graven hade Birgitta känt ett plötsligt sting
genom bröstet, och darrande av frossa hade hon vänt
tillbaka till cellen i klostret, och nu sov hon på golvet med
huvudet i dottern Karins knä.
Vakande betraktade Karin månstrimman, som flyttade
sig allt närmare och närmare och slutligen stannade över
moderns huvud som en dallrande ljusring.
»Det ,är ju endast dagern från den välvda gallergluggen»,
tänkte hon och blundade, men när hon åter såg upp,
flammade ljusringen ännu större och klarare.
Hon visste så fullt och fast, att det endast var
n^ånske-net, och hon blundade på nytt ocli prövade att tänka på
annat, men när hon slog upp ögonen, hade Birgittas lappade
dräkt blivit ljus och himmelsblå som manteln på Helge
Eriks beläte i Alvastra kyrka.
Då förfärades Karin, så att hon icke längre kunde sitta
lika orörlig, och Birgitta vaknade .. .
»Barn», sade hon, »jag sov så gott.»
»Mor snälla, förlåt mig, att jag väckte dig, men en sådan
hjärteångest har gripit mig, att jag måste stiga upp och
andas ut...»
Birgitta steg upp och räckte Karin båda händerna.
Hon fattade dottern om huvudet och förde henne med
sig fram till fönstret. Hon strök smekande över hennes
panna och såg henne djupt in i ögonen.
»Tiden skyndar, och snart går du framför nunnorna i Vad-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
