Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje avdelningen - 220. Heliga Birgittas sista pilgrimsfärd. Efter Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stena... På det svarta doket har du lärftskronan med de
fem blodröda rundlarna. Vid kyrkdörren står båren med
mull... och det är kall natt, och alla träden ha
rimfrost ... och ni bära ljus i händerna för att sjunga
ma-tutina.1 Då skall du ihågkomma, hur jag brukade väcka
dig med riset, men aldrig skall du veta, hur det riset sved
i min hand, och hur jag väntade, hur jag längtade till
stunden, då vi blevo systrar. Du blev våren omkring mig,
när mitt sinne var nära att förtorkas under världens
smälek ...»
* ’ *
Birgitta var nu sjuttio år, och det led mot aftonen.
Årslagen förde henne hemåt från Kanaans land. Då hon
åter satt på havet, blevo i hennes närhet till och med de
vilda roddarna glättigt saktmodiga och stilla.
»Ni ha ett tungt dagsverke», sade hon, »och jag har inte
längre några penningar att giva er, men varen inte den
gamla kvinnan gramse!»
Låg vinden mot, satte hon sig ofta hos dem på bänken,
och fast de flesta av dem voro slavar, gjorde hennes blida
ord luften ljus och lätt omkring dem, och de skulle gärna
ha offrat sitt liv för henne, om hon det begärt.
Rädd att väcka de sovande, ängslig att störa de
samtalande, gick hon ibland barfota och sakta upp på kastellet
för att hängiva sig åt sina betraktelser, och allt emellanåt
skrev hon på en vaxtavla, som hon sedan räckte till
magistern. Satt någon tung till sinnes, kom hon efter ,en
stund ned till den svårmodige för att blåsa bort skyarna
från hans tankar. Beredvilligare kunde icke männen lämna
plats vid sin sida åt den vänaste ungmö än åt den vithåriga
gamla, och vördnaden för henne var så stor, att då hon sov,
upphörde liksom för ett hemligt tecken allt talande, och
roddarna hällde vatten på årorna, för att de icke skulle
gnissla.
När pilgrimerna landstego i Neapel, var Birgitta så
avfallen, att hon måste stödja sig på käpp, och hon kunde icke
1 Morgonpsalmen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
