Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje avdelningen - 220. Heliga Birgittas sista pilgrimsfärd. Efter Verner von Heidenstam - 221. Klosterläsning - Sägnen om Sankt Kristofer. Efter medeltidsskriften »Själens tröst»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lyste över hennes drag, vilka voro lika vita som lärftsklä*
det under doket, och hon sade till dem:
»Intet, intet mänskligt har jag mer älskat än min
husbonde och mina barn, och ingen vållade jag större sorg . . .
och själv kan jag icke längre sörja. De ropa icke längre
efter mig ur gravarna för att hota och klaga utan för att
överkorsa skuldebrevet och tacka mig. Äro de i sin
hängivna godhet icke värda tusen gånger större ära än jag?»
Hon såg stelt i lågan utan att blunda, och de
kringstå-ende förstodo, att hon icke längre kunde se ljuset, men i
detsamma föll en vaxdroppe på hennes hals, och då gick
ett sken av lycka från hela hennes anlete.
Under det att morgonmässan nu blev sjungen, somnade
hon för alltid, den fruktade och stränga, den ljuvliga och
fromma.
Efter Verner von Heidenstam.
221. Klosterläsning.
Sägnen om Sankt Kristofer.
Kristofer var först en hedning. Han var stor och stark
och över tjugu fot hög. Han hade föresatt sig, att han
icke skulle tjäna någon annan än den mäktigaste herren i
världen. Därför drog han till en mäktig och vida berömd
konung, som han hört talas om, och erbjöd sig tjäna honom.
Konungen såg, att Kristofer var en duktig karl, och tog
honom gärna i sin tjänst.
En dag, när konungen satt till bords, hände det, att en
gycklare trädde fram och förlustade honom med sitt skämt.
Därvid nämnde han ofta den ondes namn. Så ofta han
uttalade det namnet, räddes konungen och gjorde
korstecknet på sin panna. Kristofer blev förvånad och
frågade "konungen, vad han menade därmed. Konungen
svarade: »Så ofta jag hör den ondes namn nämnas, rädes jag,
att han skall göra mig något ont, och därför gör jag
korstecknet till skydd mot honom.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
