Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje avdelningen - 229. Bilder ur svenska folkets liv mot medeltidens slut. Efter Olavus Magnus - Om hisshjul och redskap, som användas av gruvarbetarna, samt om de faror, för vilka dessa utsätta sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
människor, som klänga sig fast i linor och så stiga ner i
djupet, och i andra änden av linorna hänga tunnor fulla
av malm eller vatten, som dragas upp. Vid hjulens
kring-vridning betjänar man sig även >av de oskäliga djuren,
såsom hästar och stora björnar, vilka oarbeta turvis eller
sida vid sida.
Gruvarbetarna, som ständigt ha att utstå ett hårt och
tungt arbete, äro ett härdat släkte. Ofta nog ha de
kommit till bergverken såsom fågelfria, därför att de begått
vissa illgärningar. Nu vistas de där, emedan det är den
enda plats, där de kunna leva i trygghet, om de vilja
slippa att gå i landsflykt för att sedan aldrig återkomma
till hembygden.
Det är våghalsar, som ej frukta att utsätta sig för
de olycksfall, vilka så lätt inträffa vid stenras, eller när
bjälkar skola anbringas såsom stöd mellan bergväggarna.
Mitt under ett ivrigt arbete kan det hända, att stöden
brista och ett stenras inträffar. Då bliva de antingen
genast ■ krossade, eller också måste de i flera dygn under
fasansfull jämmer och vånda lida hungerns kval, till dess
de duka under. Ingen möjlighet finnes att draga dem ut
levande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
