Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje avdelningen - 256. Slaget vid Lytzen. Efter Anders Fryxell m. fl. med citat från Carl Snoilsky
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig närmare omkring honom. Hans häst fick ett pistolskott
genom halsen, och han själv träffades av ett annat i armen.
»Konungen blöder!» ropade de omgivande svenskarna. »Det
är ingenting, mina barn. Raskt framåt!» sade han. Men
då smärtan blev häftigare, bad han hertigen av Lauenburg,
som red vid hans sida, att oförmärkt föra honom ur striden.
Kort därpå träffade honom ett nytt skott mellan axlarna.
Han föll av hästen och släpade ett stycke i stigbyglarna.
Då flydde hertigen, och av konungens följeslagare var
en tysk hovsven den ende, som fanns kvar. Han sökte
förgäves lyfta konungen upp på sin egen häst. Därunder
rusade ett par kejserliga ryttare fram och frågade, vem
den sårade var. Svennen vägrade att yppa det, men Gustav
Adolf svarade själv: »Jag är konungen av Sverige.»
Ryttarna skola då ha försökt släpa den dyrbare fången
med sig. I detsamma kommo emellertid nya hopar av
smålänningarna och skrämde de fientliga ryttarna på
flykten. Men då hade en av dem redan givit konungen ett
dödande skott genom huvudet.
1 * *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
