Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tredje avdelningen
- 259. »Den störste av våra okrönta krigshjältar.» För Läseboken av Carl Grimberg med citat från Carl Snoilsky
- Johan Banérs sista tåg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men då hade han också fyllt sitt ärofulla värv. Banér hade
vunnit några dagars försprång och hunnit över Bömerwald
och genom Bömen.
*
Banér hade än en gång slagit världen med häpnad. Men
ansträngningarna och den onaturliga själsspänning, vari han
ständigt måst leva, hade brutit ned den starkes krafter.
Han ansattes av en svår hosta med mattande feber. Så
länge faran från de kejserligas sida ännu icke var
övervunnen, ville han dock icke höra talas om att spara sig. Men
vistelsen ute i den skarpa vårluften förvärrade hans
tillstånd. Slutligen blev mattigheten så stor, att han måste
stanna i ett slott på vägen och låta hären marschera före.
En morgon bad han sin fältpredikant anställa
skriftermål och giva honom nattvarden. I så rörande och
hjärtegripande ordalag bekände han sina synder, att
predikanten fick tårar i ögonen och sedermera
förklarade, att han icke kunde glömma det, så länge han levde.
Efter syndabekännelsen avlade Banér sin trosbekännelse.
Aldrig förr hade hans själasörjare hört något så vackert.
Därefter tackade han med uppräckta händer den allgode
Guden för att han icke plötsligt överraskat honom med den
sista dödsminuten utan dessförinnan nedlagt honom på
sjukbädden och hemsökt honom med plågor, så att han
kiommit till en rätt insikt av sina synder. »Ack, min
Gud och Fader», slutade han, »hur skall jag kunna
återgälda dig allt gott, som du gjort mig under mitt långa
liv? Jag är icke värd all den godhet och trohet, som du
visat jnig.»
Slutet var nära. Men ännu en gång skulle Johan
Ba-nérs starka natur för några dagar gäcka även den
starkaste av fiender. Helt oväntat började krafterna
återkomma. Då beslöt han genast, trots läkarnas varningar,
att begiva sig till krigshären. Eftersom han varken kunde
gå, rida eller åka, lät man förfärdiga åt honom en bår,
som bars mellan två efter varandra gående mulåsnor.
M"en den kalla och fuktiga luften retade upp hostan igen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 15:14:06 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/lffsp/34/0247.html
