Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje avdelningen - 264. Karl XI:s gemål, Ulrika Eleonora d. ä. För Läseboken av Marie Louise Gagner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tidigt på morgonen följande dag begärde Ulrika
Eleonora, atfc hennes barn skulle samlas bos henne, för att hon
skulle få taga avsked av dem. Blek och med hopbitna
läppar står unge prins Karl vid bädden, under det prinsessan
Hedvig Sofia gråter högt. Drottningen sträcker ut sin
magra hand mot henne och säger med låg men fast stämma:
»Allra käraste barn, I skolen icke gråta. Jag vill blott
säga er något, som jag tänkt på denna långa natt. Det
är den gode Guden själv, som ingivit mig dessa tankar.
Honom skolen I älska, och I skolen hålla fast vid Honom
och vid det, som är gott och dygdigt. Bevaren er oskuld,
så kunnen I genom Guds nåd övervinna allt ont. Och så
skolen I ära och älska er käre fader, och I skolen även
älska och ära er fru farmoder ...»
Hon tystnade ett ögonblick men fortsatte sedan:
»Så skolen I, mina kära barn, betänka, att I icke kommit
till världen ’för er egen höghets skull utan till Guds ära,
till folkets tjänst och rikets välfärd. Därför skolen I lysa
och vägleda andra genom höga och goda egenskaper,
genom ädelmod, mildhet och rättvisa. Ja, mina kära, det
beder jag er, hysen mildhet och medlidande i edra hjärtan!
Låten aldrig högmod och falsk stolthet få makt med er!
Väljen ut åt eder gudfruktiga och sanningsälskande
tjänare och sätten aldrig tro till smickrare! Och hören nu,
allra käraste barn, ännu ett ord: om man talar illa om
någon inför er, tron honom då ej, men låten den, som man
baktalat, komma och försvara sig, så fån I veta sanningen.
Och så, mina kära, fästen aldrig edert sinne vid denna
världens härlighet, ty den är så ringa mot den
himmelska ......»
Sedan vände drottningen sig till sin gemål och tog farväl
av honom, varvid hon förnyade sina böner om mildhet
och skonsamhet mot undersåtarna samt bad honom, att
vid hennes begravning ingen ståt eller prakt skulle
förekomma utan penningarna i stället givas åt hennes fattiga
skyddslingar. Och under strömmande tårar lovade Karl
att villfara hennes önskningar.
Så låg hon där sedan tyst och stilla utan att mera yttra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
