Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje avdelningen - 267. Hur Karl XII »intog» Polens huvudstad Krakov. För Läseboken av Carl Grimberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
267. Hur Karl XII »intog» Polens huvudstad
Krakov.
Krakovs besättning bestod blott av några hundra man,
men fästningsverken vöro så starka, att försvararna bort
kunna hålla sig länge nog. Karl skickade Magnus Stenbock
med några hundra man för att uppfordra staden att ge sig.
När dessa kommo fram, visade sig stadens befälhavare över
stadsporten och började underhandla. Till slut svarade
Stenbock, att han icke kunde ge svar på polackens
förslag; det finge konungen göra. Då lät den polske
befälhavaren leda fram en »skön häst» för den, som skulle
fra^nföra hans förslag till Karl XII.
Under tiden hade konungen emellertid blivit otålig, och
innan någon visste ordet av, var han där själv. Han
ropade till Stenbock: »Ären I ej inne ännu ?» varpå han
själv gick fram till stadsporten och bultade på, ropande:
»öppna, edra hundsfottar!» — »vilket sannolikt ingen av
polackerna förstod», anmärker ett ögonvittne bland Karls
officerare, »ty befallningen efterkoms ej». Då befallde
konungen, att den nyss lämnade hästen skulle föras fram,
och ropade, att porten skulle öppnas för att släppa
in stadens befälhavares hast. Denna uppmaning efterkoms.
I samma ögonblick porten öppnades, trängde svenskarna
på, kommo in och jagade vakten framför sig. De hade
fått order att icke skjuta eller hugga utan blott damma på
med muskötkolvar eller käppar. Vakten flydde till slottet
och visade sålunda vägen för svenskarna, vilka samtidigt
med de förföljda trängde in på borggården, innan de där
uppställda kanonerna hunno begagnas. En polsk löjtnant
var färdig att ge en salva, men Karl ryckte luntan ur
handen på honom. Besättningen överlämnade sig åt svenskarna
på nåd och onåd.
Karl begav sig helt lugnt in i själva staden och red
ensam en halvtimme genom gatorna. Man skulle just skicka
ut folk för att leta efter honom, då han själv återigen
stod bland de sina och kunde berätta för dem, hur staden
sag uti Carl Grimberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
