Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje avdelningen - 269. *Frun på Salshult. Av Carl Snoilsky
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så vankas det bästa: en bunt med brev,
som djupt i Litaven knekten skrev
i lägret v.id stockeldens bränder.
En hälsning till hemmet i fjärran nord
och månget rörande enkelt ord
här läses för en i sänder.
Och hustrurna lyssna, envar på sitt.
»Ack, Herre Gud!» — här de gråta stritt —
»Så’n toker!» — här åter de skratta.
Men det är tvenne, som brev ej fått:
de stå vid tröskeln och stirra blott
bekymrat ner mot dess matta.
Den ädla majorskan närmar sig nu
med plötslig blekhet de tysta tu
och vinkar: »Kom, Elin, kom, Greta!»
Den kallade följer, bävande, skrämd,
till kammaren, »unga herrns rum» benämnd.
Här få sitt öde de veta.
Hon tar deras händer, hon bjuder dem tröst,
berättar — ack:, själv med sviktande röst:
»Det varit ett slag därnere.
Vid Holovsin ryssen som vanligt lopp,
men det tog hårt på vår fattiga tropp;
majoren saknar där flere.
Pistol odi Hurtig jämväl däribland ...
Vi måste oss böja för Herrans handi
Jag ock fått mitt kors att bära.
Kornetten, som alla ni hålla utav,
min gosse, den bästa, som Gud mig gav,
Jan Adolf, min glädje ’och ära...
Då brevet avgick, han levde än;
men kulan har icke fåtts ut igen,
och febern i såret bränner.
Nu lämnen mig litet allena här!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
