Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje avdelningen - 289. Gustav IV Adolf besöker Skanörstrakten. Efter »Nicolovius»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hans egen rygg. Alla hundar i byn skällde som på vanliga
människor. Ingen av de mångfaldiga åskådarna kunde få
reda på.1 vilken som var kungen, emedan ingen av alla
dem, som kommit, motsvarade det begrepp man gjort sig
om majestätet. Den, som bland bönderna gjorde mesta
uppseendet, var kungens kusk. Han svängde sin piska med
ett mod och en liknöjdhet om var smällarna träffade, som
tydligt vittnade om att han hade en inre känsla av sitt
höga kall att vara en enväldig monarks kusk och alla
bondhästars självhärskare.
• Vagnen stannade utanför den snyggaste gården i byn.
Ägaren mottog kungen med en vördnadsfull bugning och
anhöll med något darrande stämma, att Hans Majestät ville
visa honom den nåden att inträda under hans låga tak.
Kungen steg ur vagnen, räckte honom nådigt handen
och gick nu in, ledsagad av sin värd och åtföljd av sin
talrika svit av hovherrar, under folkhopens blandade rop
av ett nästan andaktsfullt »Hurra!» och »Gud bevare!»
Den väg, som kungen hade att gå, var översållad av
blommor, och tvärs över den voro spända små triumfbågar med
kronor och kransar.
Kungen med sitt följe gick direkt till bordet, och
måltiden började. »Den, som sitter vid bordsänden, är kungen»,
viskades det bland åskådarna, som packat sig
tillsammans överallt, där en blick kunde intränga i stugan. Med
största förundran varseblevo de enfaldigare, huru kungen
förde bit för bit till munnen och tuggade och sväljde
alldeles som en vanlig människa.
Efter intageh frukost satte kungen sig till häst och
red med sin svit till ljungheden. Hela vägen, ungefär V8
mil, var kantad med människor. Sedan de nu lärt känna,
att kungen var av samma släkte som de, hälsade de honom
med stormande jubel, varvid hattar och mössor flögo högt
i vädret.
Efter yNicolovius>.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
