Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje avdelningen - 293. *Torpflickan. Av Johan Ludvig Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De dragit ut till kamp mot den vid morgonsolens sken.
När allt i seger ändat var, då var det afton ren.
Helt nära fältet, där den stått, den långa, heta striden,
vid vägen låg ett litet torp, halvt öde då för tiden.
På stugans låga trappa satt en flicka tyst och såg,
hur skaran kom och drog förbi i fridsamt återtåg.
Hon såg, som den, som söker, ser — vem vet, på vad hon
tänkte ?
På kinden brann en högre färg, än aftonrodna’n skänkte.
Hon satt så stilla men så varm, så spanande ändå,
att om hon lyssnat, som hon såg, hon hört sitt hjärta slå.
Men truppen gick sin bana fram, och flickan såg den tåga;
till varje led, till varje man hon blickade en fråga,
en fråga, bävande och skygg, en fråga utan röst,
mer tyst än sucken själv, som smög ur hennes fulla bröst.
När hela skaran gått förbi, de första som de sista,
då svek den a?ma flickans lugn, då sågs dess styrka brista.
Hon grät ej högt, men pannan sjönk mot hennes öppna hand,
och stora, tårar sköljde ljuvt den friska kindens brand.
»Vad är att gråta? Fatta mod! Än står oss hoppet åter.
O dotter, hör din moders röst, en fåfäng tår du gråter.
Den, som ditt öga sökte nyss och nu ej återfann,
han lever än; han tänkt på dig, och därför lever han.
Han tänkt på dig, han följt mitt råd att ej gå blint mot
faran —
det var mitt tysta avskedsord, då han drog hän med
skaran.
Av tvång han följde truppen åt, hans håg var ej att slåss.
Jag vet, han ville icke dö från livets fröjd och oss.»
Och flickan såg med bävan opp, ur sorgsna drömmar
vaknad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
