Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje avdelningen - 304. Fredrika Bremer. För Läseboken av Marie Louise Gagner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligga hela natten och gråta över att hon gjorde så liten
lycka i stora världen. Och det var ej underligt, att hon
tog det så hårt, ty på den tiden var en ung flicka
ingenting värd, om hon inte såg bra ut och var lätt att gifta
bort.
Emellertid blev det snart bättre för Fredrika.
Människorna lärde sig tycka om hennes klara, vackra ögon och
märkte, att hon var klok och begåvad. Småningom fick
hon också ett fint, behagligt sätt.
Men Fredrika Bremers ungdom blev ej gladare än
hennes barndom. Efter någon tid förlorade brukspatronen
smaken för sällskapslivet, och största delen av året
tillbringades ute på Årst a. Detta var nu mycket tystare och
ensligare än förut, ty dels hade bröderna lämnat hemmet,
dels stöttes vänner och bekanta bort genom
brukspatronens högdragenhet och dåliga lynne, som ökats genom
sjuklighet. Något krävande och ansvarsfyllt arbete i hemmet
hade ingen av döttrarna, utan deras tid utfylldes med en
smula hushållsgöromål, musicerande, broderande och
sällskapande. Tyngst kändes detta overksamma liv för
Fredrika, som trängtade att få göra någon verklig nytta i
livet, att få utbilda sig för ett kall. Ett par gånger
föresatte hon sig att be föräldrarna om lov att bli
sjuksköterska, så att hon skulle kunna ä,gna sig åt sjukvård bland
de fattiga, men då hon visste, att ett oblidkeligt nej
skulle möta henne, avstod hon från den tanken.
»Broderande på en evig, grå halsremsa», säger Fredrika
Bremer, då hon senare tänker tillbaka på denna tid,
»domnade jag även i mina livligare krafter, i min håg att leva.»
Också hennes hälsa led av overksamheten och
stillasittandet, och hon började grubbla över allt det tunga och
svåra i livet. Vart hon vände sig, upptäckte hon sorg
och lidande, och slutligen började hon tvivla på att det
fanns en god och rättfärdig Gud. Och då först var hon
riktigt olycklig. Men på samma gång lärde hon sig att
innerligt förstå och lida med alla i världen, som ledo — ej
blott med människorna utan även med djuren.
Hade hon blivit stående där och bara grubblat, så hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
