Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 314. Erik Gustav Geijer. Av Marie Louise Gagner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skulle få inflytande på hur landets stora frågor avgjordes.
Kanske skulle Geijer ändå aldrig helt ändrat ståndpunkt,
om han ej med tiden trängt djupare in i kristendomens
sanningar, och om ej dessa kommit att betyda så mycket för honom.
»Intet medborgarskap är för högt för den, som är kallad att
vara medborgare i Guds rike», ansåg han.
Och så inträffade den stund för Geijer, då han kände,
att han måste öppet uttala sina förändrade åsikter. Han
visste, att detta skulle väcka upp en storm, han visste, att
många av hans käraste vänner inte alls skulle förstå honom
utan skulle med bitterhet vända sig emot honom och anse
honom för en avfälling, men allt detta betydde för honom
intet i jämförelse med att handla rätt och ärligt.
Geijers s. k. avfall, som inträffade 1838, väckte oerhört
uppseende i hela landet. Och det gick, som han tänkt:
många av vännerna dömde honom hårt och lämnade honom.
Det kändes bittert och svårt, men Geijer stod upprätt ändå,
och det fastän han var en gammal man. På nyåret 1838 skrev
han följande lilla dikt, som ger ett så vackert uttryck åt
vad som rörde sig inom honom:
»Ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig på det vida hav.
Stjärnvalvet över honom lågar,
nedanför brusar hemskt hans grav.
Framåt! — så är hans ödes bud,
och i djupet bor, som uti himlen, Gud.»
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
