Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 314. Erik Gustav Geijer. Av Marie Louise Gagner - 315. Ur Geijers diktning - *Olov Tryggvason
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bön och den nedgående solen strödde sitt skimmer över de
stilla vattnen, löstes hans ande sakta från sina bojor.
Marie Louise Gagner.
315. Ur Geijers diktning.
Olov Tryggvason.
Många år ren voro svunna,
sedan Yendens stränder sågo
den fördärveliga striden
mellan härskarna i Norden,
Danas, Sveas båda furstar
och den tredje, konung Olov,
Tryggves son, Hårfagers ättling.
Sent går utur männers minne,
hur, försåtligt överfallen,
sig den starke hjälten värjde
lejonlikt i sista faran,
störte så med fulla vapen
neder i det blåa djupet
och vart aldrig sedder mera.
Klagan ljöd kring Norges klippor.
Sällsamt gingo många sägner
om den djärves sista öden.
Skalder sjöngo: »Land är öde,
frid och fägnad äro flydda,
sedan konung Olov fallit.»
Då kom efter femti vintrar
Gaute, en ung, ädel norrman,
fjärran hän till helga landet,
ville se de dyra orter,
där vår Frälsare har vandrat.
Vilsegången uti skogar
fann han sist sig invid stranden,
där en flod drev strida böljor,
kunde icke komma längre
och sjönk ner till jorden mattad,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
