Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 317. Ur Tegnérs diktning - *Jätten Finn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den brnsar som stormen innnder ö,
som fjärran sjö —
men äntligt förnimmer han orden:
»Sov, liten Sölve, sov, sonen min!
Din fader Finn
han sitter och murar där ovan.
Sov, liten Gerda, skön dottern min!
Din fader Finn
till kvällen kommer med gåvan.»
Till kyrkan Sankt Laurents sig glad beger:
»Du Finn, kom ner,
Finn, Éinn, kom ner ur det höga!
På tornet blott fattas en endaste sten,
den lägges sen,
men Gud har bevarat mitt öga.» —
»Och heter jag Finn, av jätteätt,
ej läggs så lätt
den stenen — den eden jag svär dig.
En evig ruin skall din kyrka stå
och utanpå
och innantill aldrig bli färdig.
Dock — heter jag Finn», fortfor han vred,
»jag bryter ned
den dumma, den holkade klyftan.» —
Då springer han neder med raseri
och griper i
grundpelaren, rotad i kryptan.
Han ryster och ryster. Då nickar till fell
den byggnad all,
när styrkan med ens honom felar.
Till sten blir Finn, får ej liv igen —
så står han än
och famnar sin väldiga pelar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
