Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 317. Ur Tegnérs diktning - *Jätten Finn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De väldiga murarna stiga med hast.
Som jorden fast
står jättebyggd kyrka från grunden,
och inom, på mäktiga skulderblad,
en pelarrad .
uppstöder den högvälvda runden.
Re’n högt på dess tinnar satt jätten glad
och log och kvad:
»I kyrkan nu fattas mig föga.
Jag murar och murar. Förr’n sol går ner,
mig munken ger
mitt namn eller också sitt öga.»
På Helgonabacken med sorgset mod
Sankt Laurents stod
och såg åt middagens stjärna:
»Du skänkte mig ögon, du fader och vän
tag dem igen!
Du vet, att jag offrar dem gärna.
Hur blå är din himmel, din jord hur grön,
din sol hur skön!
Dock — icke med dig må jag tvista.
O, låt mig få se dem — min syn blir ej lång
ännu en gång,
den käraste gången, den sista!
Se, Fader, till mig från din himmel ned,
den blinde led
och styrk mig med ordet och anden!
Jag vill ej klaga på nattlig stig,
blott prisa dig
och längta till ljusare landen.»
Då hör han en sång, en sällsam en,
kom ej från gren,
kom icke ur skyn men ur jorden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
