Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 318. Johan Olov Wallin. Av Marie Louise Gagner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
döme» från rektor, vilket han medförde till Uppsala, var
ett av de vackraste, som någonsin givits åt en yngling.
Nu begynte ett strävsamt men friskt och glatt ungdomsliv
för Wallin. Det gällde att snarast möjligt bli färdig med
studierna, ty föräldrarna kunde ej bistå honom, och de
stipendier han erhöll voro otillräckliga för hans underhåll. Men
efter studietimmarna var han tillsammans med kamrater.
Då lästes högt, då pratades och skämtades, då gav man sig
ut på långa vandringar i stadens närhet. På somrarna tog
Wallin vanligen plats som informator i någon prästgård.
Så gick tiden, och år 1803 var han färdig med sina studier,
blev filosofie magister och erhöll lagerkransen.
Ursprungligen hade Wallin tänkt att bli präst, men hans
svaga hälsa, som genom studier och nattvak hade blivit ännu
klenare, kom honom att tveka, huruvida han skulle duga
därtill. Hur skulle han med sitt svaga bröst kunna utan att
taga allvarlig skada anstränga rösten så, som behövdes
för att predika i en stor kyrka?
De närmaste åren efter promotionen vistades han såsom
informator hos en familj dels på landet och dels i Stockholm.
Under studenttiden hade han ägnat sig rätt mycket åt
diktning, men endast ett par av de alster han fått införda i
tidningar hade väckt någon uppmärksamhet. Men så med
ett slag blev han berömd. Ar 1805 flög hans namn över
hela Sverige: han hade av Svenska akademien vunnit trenne
belöningar — det största antal, som akademien någonsin på
en gång tilldelat en diktare.
Den stora glädjen gav Wallin mer kraft och livsmod. Han
beslöt att låta prästviga sig och fick kort därpå anställning
såsom teologie adjunkt vid krigsakademien på Karlberg. Mycket
arbete hade han och liten lön: 155 riksdaler om året jämte
husrum! Men han hjälpte sig fram utan skuldsättning och
yttrade senare om dessa år: »Nu var min gladaste tid. Jag
var sökt och gärna sedd av alla, fann bifall för allt, vad jag
gjorde, skrev verser och predikningar med stigande
framgång, mötte vänner, var jag kom, och såg framtiden i det
ljusaste perspektiv. Sedan kom lyckans tid, och glädjen
var förbi.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
