Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 321. Ur Stagnelius’, Nicanders och Sjöbergs diktning - *Näcken. Av Erik Johan Stagnelius - *Ur Enzios sista sånger. Av Karl August Nicander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
321. Ur Stagnelius5, Nicanders och Sjöbergs
diktning.
Näcken.
Kvällens guldmoln fästet kransa,
älvorna på ängen dansa,
och den bladbekrönta Näcken
gigan rör i silverbäcken.
Liten pilt bland strandens pilar
i violens ånga vilar,
klangen hör från källans vatten,
ropar i den stilla natten:
»Arma gubbe, varför spela?
Kan det smärtorna fördela?
Fritt du skog och mark må liva,
skall Guds barn dock aldrig bliva.
Paradisets månskensnätter,
Edens blomsterkrönta slätter,
ljusets änglar i det höga,
aldrig skådar dem ditt öga.»
Tårar gubbens anlet’ skölja;
ned han dyker i sin bölja.
Gigan tystnar. Aldrig Näcken
spelar mer i silverbäcken.
Erik Johan Stagnelius.
Ur Enzios sista sånger.
Konung Enzio, son av tyske kejsaren Fredrik II, har under sin kamp mot
påven och hans anhängare, blivit tagen till fånga och inspärrad i fängelse.
När han känner döden nalkas, sänder han sin son några maningsord som en
sista hälsning.
Ej av din fader du ärver, min son,
borgar och torn eller lagrarnas ära,
kronornas glans eller bragdernas dån. —
Hör på min lära:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
